Att inte kunna göra saker som man gjort förut,

att inte kunna kunna/orka planera saker,

att bara kliva upp på morgonen är tungt,

att le utåt och inte innåt,

att inte veta hur mår jag i morgon eller om ett tag ...

Nej,

jag har inga självmords tankar !

Nej,

jag är inte lat !

Jag har gått in i väggen eller som läkarna kallar det,

utmattnings syndrom.

Många tror att man är lat,bluffar för att slippa jobba m.m

bara för att man inte kan "se" sjukdomen.

Det är dom som aldrig har upplevt detta helvete.

Ja,jag kallar det helvete.

Allt vänds upp och ner,

och det känns som om man åker någon slags känslomässig berg

och dalbana,

med många skarpa kurvor och höga fall.

Man blir mer känslig också för saker och ting,

minsta lilla kan få en att gråta hejdlöst och även ibland fast

man inte vet vad man gråter för.

Man känner sig såååå liten och ibland oönskad,

precis som om man inte är värd så mycket nu när

man har blivit sjuk och inte kan jobba.

Det känns som ...

ALLT på en och samma gång.

Man får mediciner hos doktorn och ett lycka till

och sen är det bra.

Men vad hjälper det om inte människor kan visa medkänsla

och sympati för den som inte mår bra ?

Om fler människor kunde vara lite sympatiska,

så då skulle man må fan så mycket bättre !

Panik attacker och ångesten är värst.

När man vet hur människor är,

så vill man ju inte direkt vissa om/när panik attacken kommer

av olika skäl,

och då blir det fan så mycket värre för att man gör allt för att

inte visa det.

Allt blir till en ond cirkel.

Men jag har gett mig fan på att kämpa !

Kämpa,kämpa,kämpa !!!

Det finns så många som mår dåligt,

men vågar inte tala om det.

I stället kanske dom väljer att döva med missbruk eller annat.

Nä,

jag säger bara :

lär dom okunniga i sverige om det här,

då kanske dom blir mer sympatiska,

så att dom som inte vågar säga nåt kanske vågar

och att dom som vågar kan må bättre.

Glöm inte bort att en kram eller ett vänligt ord

också betydder så oerhört mycket.

Ja,jag mår inte bra.

Hur mår du ?